Samurajer och Bristol Stool Scale

Samurajer har alltid varit något som fascinerats och beundrats genom tiderna. Dessa krigare, oftast av adel börd, existerade i Japan från så tidigt som år 700 tillochmed så sent som 1800-talets mitt. 1868 avsattes dock den siste shogunen, som överlämnade sin makt åt kejsare Meiji. Det blev den s.k. Meijirresturationen 1868 då man avskaffade samurajernas privilegier. Officiellt dog den siste samurajen 1877. Det ska ungefär ha varit då vändpunkten kom för Samurajerna, när de faktiskt lade ner sina svärd och istället började jobba inom html-kodning. Idag ska de vara fruktade över världen för sina snabba tangenbordsfingrar och USB-koppvärmare. De klankrigare som var ursprunget till samurajerna var även skickliga bågskyttar; därför kallades samurajernas krigssätt till en början för hästen och bågens väg. De skall även varit mästare när det kom till hanteringen utav svärd och dolkar. Stridstekniken var onekligen inget de tog lätt på. Även om samurajer som klass inte längre finns kvar, lever samurajen kvar som en viktig symbol för det historiska Japan och för den klassiska krigarmoralen. De avbildas ofta i filmer, TV-serier och böcker. En utav filmerna om samurajer som blev omåttligt populär är De sju samurajerna (Shichinin no samurai på japanska) från 1954, regisserad av Akira Kurosawa. En annan sak som även kom i sju är The bristol stool scale, utformad av forskarduon Heaton och Lewis, som publicerades så sent som år 1997. Den klassificerar konstistens och form på mänsklig avföring i sju olika kategorier, som är följande:

• Typ 1: Separata hårda knortar, som nötter (hårda att klämma ut)
• Typ 2: Korv-formade, med knölar
• Typ 3: Som en korv, med sprickor på ytan
• Typ 4: Som en korv eller orm, jämn och mjuk
• Typ 5: Mjuka plumpar med tydliga kanter (lätta att klämma ut)
• Typ 6: Fluffiga bitar med trasade kanter, en mosig konsistens
• Typ 7: Vattnig utan bitar, helt flytande (diarré)

Världen är full utav sammanträffanden!

Mvh Kam

Påtal om bajs och bloggar

Jag som många andra har alltid fascinerats utav bajspartiklar. Allt sedan Bojan lät sina atombubblor spricka intill vassa föremål under skolgången i högstadiet. Fuktansvärda högstadiet. Det finns mycket som igentligen har med skit att göra, toaletter, svarta hundbajspåsar, blöjor, blondinbella och koprofager... Just det sistnämnda innebär att man äter sin egen avföring. För att till exempel underhålla bakteriefloran i tarmen eller för att förbättra ämnesomsättningen, såsom harar och marsvin gör. När människor gör det beror det dock förmodligen oftast på en psykisk störning. En del ungar äter även sin förälders avföring, till exempel ska tydligen Bruno Reinfeldts son Fredrik ätit det mesta hans far sket ut. Just människor som får en sexuell njutning av att äta skit väcker ju en del frågor. Här är några frågor jag själv undrar över:

Hur går förspelet till? Är det att lukta på partnerns röv som hundar gör? Är det möjligtvis lätta fisar som förföriskt retar nästippen? Skulle isåfall vindpusten från lufttrycket spela mer roll än själva odören? Skulle jag som busspassagerare behöva vara orolig över att fisa på sätet av rädsla för att vilseleda en möjlig koprofag att ragga på mig? Måste bajset komma ifrån en viss partner? Spelar kärleken för partnern minst lika stor roll för kärleken för bajset som kommer ur dess röv. Om inte, blir det ibland one-night-stands? Missförstånd kan ju leda till pinsamma situationer med vilda slagsmål och ärekränkning. Finns det homosexuella koprofager? - "Jag äter bara mansbajs, att äta kvinnobajs vore bara osmakligt". Så många frågor, så lite svar. Tidelag är ju isåfall inte helt omöjligt, getost eller getbajs till salladen... ah jag vettefan... Hur du än är skapt och vad du än tänder på, om det så är vackra damer, tjocka män, bajs, så kom ihåg en sak... borsta tänderna, munhygien är trevligt.

Mvh Kam

Skit också...

Nu har jag gjort det igen.. jag har skitit på mig. Detta är inget jag skriver med stolthet, än mindre skulle våga yttra framför mina vänner. Mina vänner har väldigt svårt att acceptera att jag har problem med min röv, att den imellanåt får för sig att trycka ut avföring utan tillåtelse från min sida. Kalla mig kanske barnslig eller gammalmodig, men jag anser inte att min röv har befogenhet att pressa ut bajs genom min analöppning utan att jag ens haft en chans att ge min åsikt om saken. Även om jag anser att min kropp är en jättelik demokrati där alla kroppsdelar har sin personliga betydelse, med sitt egna utrymme för åsikter, så vill jag ändå på någon nivå ha möjlighet att lägga in veto med jämna mellanrum. Jag kräver inte en totalitär makt från min hjärna, bara att exempelvis min röv tar hänsyn till att jag inte kan skita ner mig närsomhelst. När jag sitter i bilen påväg hem från City Gross skulle vara en utav de här tillfällena. Det är ytterst obehagligt att behöva genomlida stanken och den förnedrande känslan som följer utav spillning i kläderna. Jag vet inte... kanske det var fel av mig att ignorera min tjocktarms böner för behov för tömning av mitt exkrement i 1½ timme.. Jag ber därför härmed om ursäkt till hela mitt tarmsystem, från tolvfingertarmen till krumtarmen. Blindtarmen är tydligen oduglig och jag förväntar mig dess uppsägningsbesked senast fredag nästa vecka.

Mvh Kam

Hej bloggvärlden!

Hej, nu har jag på uppmaning utmanat Armann på bloggandet. Jag har alltid ansett, och anser fortfarande att blogga är skitfattigt. Speciellt när efterblivna jävlar som de här media-hororna bella, skugge, kizta, baza eller vafan alla heter gör det. I ärlighetens namn har jag aldrig varit inne på deras bloggar, men vad jag har förstått så tjänar de 6-siffriga belopp på att skriva om vad andra skriver om. Mängder av inlägg om deras meningslösa vardag, blandat med mobilfoton på caffe lattes och inlägg om mode som de läst andra amerikanska bloggare skriva om. Talangen att repetera och apa efter är tydligen en miljonindustri i bloggvärlden och jag lär aldrig få ta del av den. Mest för att jag förmodligen hade misslyckats och jag inte skulle få för mig att faktiskt betala 78 kr för 3 cl skummad mjölk och 1 dl gevalia-kaffe.

Jag tror inte heller någon är intresserad av att läsa om min trasiga vardag och min kropp med ett immunförsvar och ett näste för kroniska sjukdomar. Jag är fan huvudrollen i min alldeles egna film om mitt liv, tyvärr är filmen i stuk med en Ben Stiller-film och allt går konstant åt helvete. Men jag ska inte berätta om den delen av mitt liv, för ärligt.. vemfan bryr sig?

Istället ska jag bara berätta hur mycket fräckare det är i stan, än i Armanns del av landet.. landet. Jag försökte blogga en gång för några år sen, vilket resulterade i att det blev 5 inlägg där jag kritiserade rövhakan holstein, sen tröttnade jag helt enkelt. Nu ska jag istället försvinna in bland miljoner värdelösa bloggare som tror de har en vardag intressant nog för andra att läsa om... Yay

Jag står fast vid att blogga är skitfattigt, men tiden får avgöra om jag lyckas motbevisa Armann.

Med mindre vänliga hälsningar, Kam